om du vill ha mig

Nej nej nej nej nejnejnejnejnej
Jag kan inte sova.


Alla tankar jag tänker känns som sår.

...och där var den borta.
Känslan. Ruset. Av tillfredsställelse, trygghet.
Jag vet inte vad som hände.
Allt var bra. Jag åt min middag på en solig uteservering, log mot servitrisen: Ursäkta, jobbar S ännu? Åh, du känner S? Ja, det gör jag.
Jag har pratat med främlingar. Jag har gått i höga klackar och vippig kjol och varit vacker. Läst en roman från pärm till pärm. Hållit längtan i schack.
Och så bara...
Nej, jag vet inte vad som hände.
Plötsligt var allt där igen. Osäkerheten, rädslan, den iskalla, förlamande. Pulsen som ökar, blodet som bultar i huvudet, susar i öronen.
Paniken.
Den satans, förbannade jävla ensamheten.

Det senaste smset, 20:16.
Jag har raderat det, men minns klockslaget. Det fastnade.
Jag dricker öl, skrev han. Sträckte ljumsken efter fem minuter och vi förlorade. Trist, förstås, men kul att träffa alla. Jag skryter om huset.
Saknar dig.

Jag svarade, förstås. Allt hade redan rämnat. Jag hade bara inte förstått det. Trodde att jag fortfarande hade läget under kontroll. Märkte det först när jag läste igenom mitt svar i skickat-mappen.
Att hon var tillbaka. Den klängiga, provocerande, hon som så uppenbart saknar så att hjärtat nästan brister.
Hon som jag aldrig riktigt vet om han klarar av att älska.

Sedan.
Tystnad.

Från hans sida, alltså.
När hon väl slagit klorna i mig är hon omöjlig att hejda.
Jag smsade igen. Naturligtvis.
Igen.
Igen.
Och så, igen.

Tyst.

Nu är klockan halv tre.
Jag skickade ett sista, jo, det måste ha varit ett sista.
Om jag försöker skicka igen kommer jag att slänga ut mobilen genom fönstret.

And I give myself three days to feel better
Or else I swear I'm driving off a fucking cliff
Cause if I can't learn to make myself feel better
How can I expect anyone else to give a shit?

Och om han inte svarar. Om jag lyckas somna och vaknar imorgon och han inte svarat.
Då ska jag inte bryta ihop.
Jag ska fortsätta andas.
Inse det ljuvliga:
På kvällen kommer han.
Om ett dygn ligger han bredvid mig i sängen, svettas och bökar, mumlar och är min.
Mindre än ett dygn tills vi ses.

Jag räknar sekunder igen.

Jag har kommit över den där gränsen nu.
Det gick fort. Mycket fortare än jag förväntat mig.
Kanske är det en gräns bara jag känner av, jag vet inte. Ensamhetsgränsen.
Först: olidligt, så vansinnigt jävla tomt, jag räknar timmar, minuter, sekunder.
Sedan: total ro, blandat med eufori.
När jag väl passerat gränsen känns det som om jag aldrig någonsin skulle behöva mänsklig kontakt igen. Hög på ensamheten.
Jag förstår så väl att det är just detta jag behöver. Att det är såhär jag hittar tillbaka till mig själv.

Gick ut på balkongen i min nya småblommiga klänning och försökte röka en cigarett. Tyckte att det passade in i bilden av den fullkomliga ensamheten. Men det smakade illa, så jag släckte den efter några bloss. Tänkte: det är helt okej, det också.

Men visst saknar jag honom. Så jag stänger av de tankarna. När han ändå dyker upp snyftar jag högt, tänker: okej. Det är okej.
Jag tänker så ofta dessa dagar.
En vecka sedan vi sågs nu. Sju dygn.
På söndag kväll kommer han hit. Två dagar och två nätter av ensamhet återstår.
Vi får vara nära varandra i elva hela dagar. Sedan, tillbaka till livet i en vecka, och så -

Ja, sedan försvinner jag iväg igen. I tre långa veckor, mer? Tre och en halv. Utan honom.
Det är för lång tid, olidligt - jo, jag känner så. Svårt att tänka mig att euforin kommer att träda in där.
Jag behöver den fullständiga isoleringen för att nå dit.

Tänker: Det kommer att bli okej.

Den förut så klarblå himlen har nu täckts av tunga, grå moln. Det gör mig ingenting. Jag kryper upp i sängen istället, ser senaste avsnittet av America's Next Top Model och äter flingor.

Just idag går det ingen nöd på mig. Nej.
Ingen alls.

Jag är så sjuk.
Vaknade klockan sju i morse av den värsta huvudvärken på mycket länge. Fjorton timmar senare är den inte ens på väg att ge med sig.
Självklart vet jag varför. Det var dags att jobba idag.
Och min kropp tycker att jag jobbat nog för en hel livstid.
Mamma ringde och försökte hjälpa mig, men så fort jag försökte formulera en mening var jag tvungen att rusa till toaletten och kräkas.
Ingen mat får jag behålla.
Och jag har gjort det här mot mig själv.

Mitt i alltihop sätter han igång att maila igen. J.I. Han tror att han är kär i mig. Lägger sitt trasiga liv i mina händer.
Jag sårar honom så djupt jag kan. Vrider om kniven flera varv, allra längst in. Är tvungen. Han svarar.
"Bollen gick i mål, rakt upp i krysset.

Jag vet inte hur man kokar färska rödbetor. Men jag gör det ändå.
Något måste jag ju göra.

Det blev en stressig dag. Alltför stressig. En enda sak jag inte får göra och likförbannat gör jag det.
Ja, stressar, alltså.
Hur svårt kan det vara att planera? Slippa kris och panik?
Svar: Omöjligt.

DS.