om du vill ha mig

Nej nej nej nej nejnejnejnejnej
Jag kan inte sova.


Alla tankar jag tänker känns som sår.

...och där var den borta.
Känslan. Ruset. Av tillfredsställelse, trygghet.
Jag vet inte vad som hände.
Allt var bra. Jag åt min middag på en solig uteservering, log mot servitrisen: Ursäkta, jobbar S ännu? Åh, du känner S? Ja, det gör jag.
Jag har pratat med främlingar. Jag har gått i höga klackar och vippig kjol och varit vacker. Läst en roman från pärm till pärm. Hållit längtan i schack.
Och så bara...
Nej, jag vet inte vad som hände.
Plötsligt var allt där igen. Osäkerheten, rädslan, den iskalla, förlamande. Pulsen som ökar, blodet som bultar i huvudet, susar i öronen.
Paniken.
Den satans, förbannade jävla ensamheten.

Det senaste smset, 20:16.
Jag har raderat det, men minns klockslaget. Det fastnade.
Jag dricker öl, skrev han. Sträckte ljumsken efter fem minuter och vi förlorade. Trist, förstås, men kul att träffa alla. Jag skryter om huset.
Saknar dig.

Jag svarade, förstås. Allt hade redan rämnat. Jag hade bara inte förstått det. Trodde att jag fortfarande hade läget under kontroll. Märkte det först när jag läste igenom mitt svar i skickat-mappen.
Att hon var tillbaka. Den klängiga, provocerande, hon som så uppenbart saknar så att hjärtat nästan brister.
Hon som jag aldrig riktigt vet om han klarar av att älska.

Sedan.
Tystnad.

Från hans sida, alltså.
När hon väl slagit klorna i mig är hon omöjlig att hejda.
Jag smsade igen. Naturligtvis.
Igen.
Igen.
Och så, igen.

Tyst.

Nu är klockan halv tre.
Jag skickade ett sista, jo, det måste ha varit ett sista.
Om jag försöker skicka igen kommer jag att slänga ut mobilen genom fönstret.

And I give myself three days to feel better
Or else I swear I'm driving off a fucking cliff
Cause if I can't learn to make myself feel better
How can I expect anyone else to give a shit?

Och om han inte svarar. Om jag lyckas somna och vaknar imorgon och han inte svarat.
Då ska jag inte bryta ihop.
Jag ska fortsätta andas.
Inse det ljuvliga:
På kvällen kommer han.
Om ett dygn ligger han bredvid mig i sängen, svettas och bökar, mumlar och är min.
Mindre än ett dygn tills vi ses.

Jag räknar sekunder igen.

Jag har kommit över den där gränsen nu.
Det gick fort. Mycket fortare än jag förväntat mig.
Kanske är det en gräns bara jag känner av, jag vet inte. Ensamhetsgränsen.
Först: olidligt, så vansinnigt jävla tomt, jag räknar timmar, minuter, sekunder.
Sedan: total ro, blandat med eufori.
När jag väl passerat gränsen känns det som om jag aldrig någonsin skulle behöva mänsklig kontakt igen. Hög på ensamheten.
Jag förstår så väl att det är just detta jag behöver. Att det är såhär jag hittar tillbaka till mig själv.

Gick ut på balkongen i min nya småblommiga klänning och försökte röka en cigarett. Tyckte att det passade in i bilden av den fullkomliga ensamheten. Men det smakade illa, så jag släckte den efter några bloss. Tänkte: det är helt okej, det också.

Men visst saknar jag honom. Så jag stänger av de tankarna. När han ändå dyker upp snyftar jag högt, tänker: okej. Det är okej.
Jag tänker så ofta dessa dagar.
En vecka sedan vi sågs nu. Sju dygn.
På söndag kväll kommer han hit. Två dagar och två nätter av ensamhet återstår.
Vi får vara nära varandra i elva hela dagar. Sedan, tillbaka till livet i en vecka, och så -

Ja, sedan försvinner jag iväg igen. I tre långa veckor, mer? Tre och en halv. Utan honom.
Det är för lång tid, olidligt - jo, jag känner så. Svårt att tänka mig att euforin kommer att träda in där.
Jag behöver den fullständiga isoleringen för att nå dit.

Tänker: Det kommer att bli okej.

Den förut så klarblå himlen har nu täckts av tunga, grå moln. Det gör mig ingenting. Jag kryper upp i sängen istället, ser senaste avsnittet av America's Next Top Model och äter flingor.

Just idag går det ingen nöd på mig. Nej.
Ingen alls.

Jag är så sjuk.
Vaknade klockan sju i morse av den värsta huvudvärken på mycket länge. Fjorton timmar senare är den inte ens på väg att ge med sig.
Självklart vet jag varför. Det var dags att jobba idag.
Och min kropp tycker att jag jobbat nog för en hel livstid.
Mamma ringde och försökte hjälpa mig, men så fort jag försökte formulera en mening var jag tvungen att rusa till toaletten och kräkas.
Ingen mat får jag behålla.
Och jag har gjort det här mot mig själv.

Mitt i alltihop sätter han igång att maila igen. J.I. Han tror att han är kär i mig. Lägger sitt trasiga liv i mina händer.
Jag sårar honom så djupt jag kan. Vrider om kniven flera varv, allra längst in. Är tvungen. Han svarar.
"Bollen gick i mål, rakt upp i krysset.

Jag vet inte hur man kokar färska rödbetor. Men jag gör det ändå.
Något måste jag ju göra.

Det blev en stressig dag. Alltför stressig. En enda sak jag inte får göra och likförbannat gör jag det.
Ja, stressar, alltså.
Hur svårt kan det vara att planera? Slippa kris och panik?
Svar: Omöjligt.

DS.

Några timmars förvirrad sömn, till slut; fulla av drömmar om allt det jag inte vågar tänka på.
Vaknar av telefonsignal. Mamma.
Nej, jag orkar inte.
Somna om, älskling.

Men nu. Alarm. Slutgiltigt.
Huvudvärk, illamående, helvete vad ont det gör.
Sväljer, sväljer, inte kräkas.
Måste upp, snabbt, duscha, borsta tänderna, helst äta något där emellan, sedan iväg till bussen och Anna. Snälla, dyra KBT-Anna. 800 kronor per session. Det är värt det om hon hjälper mig.
Snälla. Hjälp mig.

Så naiv jag var.
Jag trodde verkligen på det. Att det skulle bli annorlunda nu.
Det var regnet som gjorde det, det jävla regnet, de tunga vattendropparna som trängde in under regnjackan och blandades med endorfinerna, berusade mig, trängde bort allt det onda.

Men så kom natten och tankarna och sömnlösheten. Oron.

Jag har diskat. Betalat räkningar. Läst ut Kajsa Ingmarssons "Små citroner gula", som jag härmed utnämner till Den Sämsta Bok Jag Någonsin Läst.
Jag får förstås skylla mig själv. Jag visste innan jag öppnade den, jag var än mer övertygad efter att ha läst de första värdelösa sidorna.
Men jag ville nog ha just det. Det katastrofalt obegåvade.
Som ett löfte, en besvärjelse:
Du kan något inte alla kan. Du har något. Du är någon.
Som om.

Nej. R har inte hört av sig. Alls. Inte sedan klockan 12:15 då han skrev att han mailat mig en text, inte sedan 13:05 då jag undrat om det fortfarande fanns tid att komma med kommentarer och han svarade "jajamensan".

Jajamensan.

Det var vad jag fick idag.
Och det är därför jag inte sover. Jag ligger vaken och lyssnar till det öronbedövande ljudet av en telefon som inte ringer.
Upprepar tyst, "du är inte tragisk, du är självständig, egentligen, du är bara ovan att sova ensam, det kommer att ge sig, och förresten är det bara sju dygn kvar nu, det kommer att gå fort. Han har säkert jättemycket att göra, klart han tänker på dig, han saknar ju dig också fattar du väl, han har varit din i mer än sexhundratjugo dagar och inte en enda av de dagarna har han behandlar dig illa. Han behöver bara utrymme. Det finns ingenting att oroa sig för. Ingenting."

Hör ni, så falskt det klingar?

Stora ord:
Den här promenaden har förändrat mitt liv.
Jag måste smälta den i lugn och ro. Kanske till och med sova.
Ingenting blir någonsin som förut.

15:40

Jag är på väg för att träffa J. Går med raska steg, rädd att bli försenad. Han tycker inte om när man kommer försent. Respektlöst, säger han, blir svart i ögonen.
Han har så mycket inom sig som är svart.

Går förbi en kvinna med barnvagn. Hennes bebis är liten men hon pratar med honom som med en vän. Jag trodde att du skulle sova, säger hon, är du inte trött?
Och jag tänker: jag vill vara du.

Fyrtiofem sekunder senare passerar jag en annan kvinna. Också med barnvagn.
Hon håller en mobiltelefon mot sin bebis öra. Vill du inte prata med Hanna, frågar hon. Prata med Hanna nu!
Och jag tänker: jag vill vara du.

I wanna be you, I wanna be you, I wanna be you you you.

21:01

Jag ska ta en promenad i mörkret. Kofta och mössa, halsduk och musik på alldeles för hög volym. Glömma allt. Tänka på ingenting. Inte på en tom säng inte på en tyst telefon inte på jobb som ska göras.
Bara gå.

I wanna be you, I wanna be you, I wanna be you you you.

Halvligger i sängen efter långfika som blev middag. Jag och J, tillsammans igen. Vi åt pasta på halvdyr restaurang, jag bjöd, han hade sanslöst snygga glasögon och två tusen hysteriska anekdoter på lager. För sådan är han, min J. Snygg som en Hollywoodstjärna, klädd like he just don't care, med ett skratt så bullrigt att jag skäms lite och sedan skäms för att jag skäms. Han säger fitta och kuksugare alldeles för högt och jag älskar honom för det lika mycket som jag rodnar när jag ser hur människor sneglar ogillande.
Tanken slår mig ibland: Det är såhär R ser på mig. Han älskar när jag skrattar för högt men kan inte låta bli att önska att jag var lite mer som flickorna han växte upp med.
Tänk att man både kan vara för mycket och för lite för någon.
Kanske tar det ut varandra. Kanske gör det oss perfekta, R och mig.

Vid bordet bredvid vårt satt en ung kulturpersonlighet jag avskyr. Trots att jag inte tycker om att avsky folk och trots att jag egentligen inte har någon anledning. Men jag tycker ändå att jag har det. Jo, vi var på en klubb, jag och mina vänner. Jag tycker inte om att vara på klubb. Jag känner mig som en inkräktare och blir trött och får ont i huvudet. Men, så rusar en flicka med "crazy" hårfärg fram till mina vänner och kramar dem och vänder ryggen åt mig, jag finner mig stå ensam med denna menlösa kvinnas rygg i ansiktet och hennes ljusa skratt i öronen, och jag tänker: jag avskyr henne. Hennes fula utstuderade hårfärg och hennes bebisröst. Hennes sätt att få mig att bli osynlig och ingen alls.

(Utanför klubben åt jag en tunnbrödrulle med R och P och två flickor kom fram och frågade om jag varit med i Top Model. Nej, sa jag. Jag kunde svära på att du varit det, sa den ena. Nej, eh, tyvärr, sa jag. Det hade du lätt kunnat vara, sa den andra. Oj, tack. "Äh, ingen orsak!" Tack, tack. "Men varför känner vi då igen dig?" Som att det är mitt ansvar att ta reda på varför ni känner igen mig, tänkte jag, men jag bara log och åt mitt jävla mos med räksallad.)

I alla fall. Bebisrösten satt vid bordet bredvid mitt och Js tillsammans med ett äldre par som kändes som föräldrar och ett par i trettioårsåldern vars ryggar var allt jag såg. Bebisrösten jollrade om Andres Lokko och kulturdebatt och manifest och skandal och DNs kulturdel och jag önskade att jag och J suttit i en ljudisolerad bubbla där inga bebisröster var välkomna.

När vi skildes åt utanför restaurangen sa J: Det hade varit fint att träffas oftare. Det är så mycket jag hade velat säga till dig som jag inte hann nu. Helt oviktiga saker egentligen men som jag ändå vill att du ska veta om.
Sedan kramades vi och jag snyftade utan att det hördes.

Vi bodde i andra hand i en lägenhet i mina drömmars stad. Någon annans möbler, någon annans bestick, någon annans skitiga toalettborste.
Jag älskade varje kvadratcentimeter, varje gaffel vi låtsades var vår.
Mest av allt älskade jag sängen.
Den såg ut som en dubbelsäng men var två nittiosängar som skjutits ihop i mitten av sovrummet. Madrasserna var tunna som smörpapper, vilade mot en träbotten som fick ryggen att domna och värka. En värk som fortfarande satt i när det var dags att lägga sig igen.
Så jag lade de båda madrasserna på varandra i den vänstra sängen, den som var hans, och sedan sov vi i den. Tätt, tätt tillsammans. Utan någon möjlighet att vända oss bort, söka utrymme i sömnen.

Jag har aldrig varit lyckligare än de månaderna.

I julklapp skrev han en sång till mig. Sjöng in den på skiva. Den första sång han skrivit och den låt jag älskat högst. Där finns vår nittiosäng med, skymtar förbi i en vers. Bevarad. Men ändå, borta.

Om jag fick en enda tur med en tidsmaskin är det dit jag skulle resa. November 2008. Tredje våningen på nummer 55, Dunsbach på dörren. Jag skulle knacka på och han öppna. Så skulle vi leva om alla de dagar och nätter jag blundade och bad till Gud aldrig skulle ta slut.
Men som gjorde det.
Den går inte att hålla fast, tiden. Tro mig. Jag har försökt. Den glider mellan fingrarna och försvinner.

Jag borde:
Smsa J och bestämma tid för fika.
Gå upp ur sängen.
Dra upp rullgardinerna och se om det alls är dag eller om jag inbillat mig alltihop.
Duscha.
Hitta något att äta.

Istället gör jag:
Läser här.
Ligger kvar.
Äter en lakritsfisk jag hittar i en gammal godispåse under sängen.
Längtar efter honom.
Tänker: sju dygn nu. Exakt en vecka.
Äter de andra godisarna i påsen. De där vidrigt äckliga som blivit kvar i botten. Som han köpt för att det är lakrits och han vet att jag älskar lakrits, han förstår inte skillnaden på god lakrits och vidrig, hur ska han veta?

Men! Så ringer J.
Ska du inte fråga vad jag har på hjärtat, säger han.
Jag föreslår att vi ses fyra men vi bestämmer oss för att istället ses så snart som möjligt.
Jag har ändå inte direkt något att göra, säger han.

Han brukade vara min bästa vän. Han var tom och jag var tom. Vi åkte utomlands. Bodde i ett land där vi inte kunde språket, där ingenting var verkligt, där inget misstag var för oåterkalleligt för att vi inte skulle försöka.
Han åkte hem och lämnade mig kvar. Vi var överens. Jag förstod honom, förstår honom.
Men det betyder ju inte att jag inte föll.
Jag har ingen aning om hur det gick till. När gränsen passerades och ingenting längre spelade någon roll.
Kanske kvällen när jag gick hem med Carlo från England, jag var ensam på klubb och han råkade stå närmast. Kanske långt tidigare.
Jag hatade honom. Äcklades av hans tunga och hans ständiga telefonsamtal. Vi sågs i några veckor eftersom jag inte orkade stå emot. Sedan blev jag starkare. Minns inte varför. Svarade aldrig mer i telefonen. Slutade lyssna av svararen, raderade hans sms.
Jag skulle kunna fylla a4 efter a4 med sådant han sa och gjorde. Om han vore värd det.
Så många män jag träffade där som jag önskar att jag bara kunnat glömma.
Men man glömmer nog aldrig. Inte egentligen. Samlar på sig, bara. Bygger upp sin världsbild.

Någon gång kanske jag skriver om alla pojkar som inte betydde någonting.
Och om dem som betydde allt.

Tre personer läser den här bloggen nu. Trots att den i grunden är till för mig kan jag inte ljuga: Det blir lite varmare i hjärtat när någon läser.
Det slår lugnare när någon vilar huvudet mot bröstkorgen och lyssnar.
Du-dunk.

Jag somnade klockan fyra i morse. Hann inte ens se Californication. Vilket var hela planen, egentligen - att lura mig själv att jag inte behövde sova ännu, locka fram tröttheten, fånga in den i en liten rosa ask och låta sömnen smyga sig på.

Ställde klockan på tolv. Minns inte ens att jag stängt av alarmet. Drömde så livligt, så färgstarkt och ångestfyllt, om terrorister och död, om att aldrig kunna slappna av, ständigt vara på flykt. Vaknade till slut, mitt i en inandning. 12:54. Rummet becksvart. Fyrtiofem minuter tidigare hade jag fått ett sms: "Baby, har skickat text, kan du kolla? /R."
Gnuggade drömmarna ur ögonen och läste. Försökte komma med kommentarer. Det gick inte, det går aldrig. Jag är så bra på att hjälpa dem som har potential och kan utvecklas, värdelös på att ge förslag på förbättringar till R. Han är alldeles, alldeles för bra för att jag ska ha något att säga. Herregud - det är nästan så att jag själv är för bra för att jag ska kunna bedöma mina egna texter.
Haha.
Alltså svarade jag någonting förvirrat och fånigt till honom, skämdes över min enfald. Vill ju vara briljant. Är allt annat.
Högst medioker.
Så känns det.
Ännu en sak jag är rädd för:
medelmåttighet.
(Livrädd.)

Jag har ännu inte vågat ge den här länken till någon. Just nu verkar det orimligt att någonsin göra det.
Allt som står här är hemligheter. Så är det.
Nej, ingen får läsa. Inte nu.
En dagbok.
Så enkelt är det. Det här är min dagbok och jag ger inte nyckeln till vem som helst. Sväljer den hellre.
Lycka till att hitta den nu.

Snart två år och egentligen önskar jag att jag kunde glömma honom varje gång vi är ifrån varandra i mer än ett dygn. Inte låtsas om hans kläder på golvet eller hans doft i lakanen.
Så mycket lättare det vore.
Jag tänker alltid att jag måste leva här, i just denna sekund; inte i ett då, inte en framtid jag inte vet någonting om och som skrämmer skiten ur mig.
Men just i denna sekund är han ju någon annanstans.
Och jag är ensam.
Då är det väl inte så jävla konstigt att jag väljer att leva varsomhelst utom i ett nu.

Jag har funnit en rimlig kompromiss.
Jag ska borsta tänderna, släcka överallt, krypa ner i sängen och se första avsnittet av Californications tredje säsong.
Sedan kan jag tänka mig att försöka sova. Hank Moody och sedan sömn.
Ja. Så får det bli.

Imorgon måste jag börja fundera på vad jag ska skriva om den här veckan. Göra lite research, kanske.
Eller. Vid närmare eftertanke. Kanske väntar jag tills på måndag.

Måndag, ja. Tid hos Anna som ska hjälpa mig att bli hel och fungerande igen.
Hon gav mig en uppgift i tisdags. Jag ska skriva ner allt jag tror att jag skulle behöva förändra i mitt liv, för att kunna bli frisk. Jag har inte gjort det. Så jag gör det nu.

Alltså -
Om jag ska bli frisk behöver jag förändra detta:

1) Jobbet. Det får inte vara såhär påfrestande och svårt. Det innebär att jag måste sänka kraven på mig själv. Förstå att det jag producerar inte blir bättre av att jag har sådana omöjliga förväntningar på min egen förmåga. Hitta en balans, ett sätt att arbeta för att det inte ska bli kris och panik. Det kanske innebär att göra scheman och följa dem. Vara ute i god tid. Och komma ihåg att allt är bättre än ingenting.

2) Mitt boende. Jag kan inte bo här längre. Det är för dyrt, för trångt, och framför allt är det inte mitt. Jag hör inte hemma i Js lägenhet, bland hans blanka, moderna möbler som blir smutsiga bara jag vilar blicken på dem för länge. Det betyder att jag måste flytta. Och tänk - det ska jag göra. I slutet av januari. Fyra månader, varav nästan två utomlands. Sedan: nytt liv i vackra, vackra huset. Långt ifrån allt som får det att knyta sig i bröstet av ångest.

3) Min hälsa. Jag klarar inte av att vara såhär sjuk, såhär ofta. Jag måste äta bättre, jag måste röra på mig. Tyvärr är det lättare sagt än gjort. Min disciplin är obefintlig. Anna, Anna, säg mig; hur kommer jag till rätta med det här?

4) Säga nej. Sätta gränser. Prioritera. Säga ifrån. Jag vill lära mig! Jag behöver lära mig!

Men tänk. Så mycket som ändå fungerar.
Mina vänner. Min familj. Min kärlek.
Och jag äter, om än inte bra, jag sover, om än inte bra. Jag har varit sjukare. Rent fysiskt. Jag klarar mig.
Det gör jag ju.
Allt kommer att bli bra, allt, jag känner det.

Förresten, en till förändring.

5) Päls. Jag skulle vilja ha ett djur att ta hand om. Till exempel en liten katt. Eller en häst att klappa på. Det borde jag fixa. En mjuk varelse som tycker om mig.
Även när jag inte förtjänar det.

Nu har F tagit taxi hem. Inte tunnelbana. Hon lär sig. Kanske förstår hon att hon är livsviktig, att inget får hända henne, inte någonsin.
Kvällen var magisk. Det är ett starkt ord, men det var den.
Speciellt promenaden. Vi promenerade i solnedgång och sedan i mörker, längs glittrande vatten, genom ödsliga industriområden, parker och trafikerade leder.
Jag tänkte: Jag älskar henne.
När benen inte längre bar åt vi fyra små rätter med friterad banan och glass till efterrätt och pratade om latexallergi och kärlek.
Vi pratar ofta om kärlek.
Om hennes längtan efter den och min rädsla för att den ska försvinna.
Ständigt denna rädsla.

"Freaky Friday" gick på fyran, så vi såg slutet och jag grät. För att det var sött och romantiskt och rörande och för att jag är ledsen att fina, begåvade Lindsay blivit så olycklig och trasig.
Sedan såg vi "De ofrivilliga".
Skruvade på oss. Svalde. Ångeströs. Drack rosé.
Jag smuttade mest på mitt glas. Vill inte bli full. Kanske är jag rädd för det också. Att jag ska tappa kontrollen, inte över mitt beteende, utan över mina tankar. Mina känslor. Att murarna ska rämna, allt jag håller tillbaka ska flöda fritt. Katastrof. Det är vad det vore.

Hårstråna på mina ben sticks. De är en halv centimeter långa och ganska vassa.
På höger ben trängs ärren.
Det från sänggaveln i Berlin. Tjockt och vitt som en larv.
Det alldeles runda, från när jag själv "opererade" bort ett konstigt födelsemärke med pincett. Och upptäckte att födelsemärken har... rötter. Att jag var tvungen att liksom gräva in i huden för att få bort allt.
(Fråga mig inte varför jag gjorde det. Jag minns inte. Men huden glömmer inte.)
De har sällskaå med några små, nya. Varifrån de kommit vet jag inte. Kanske är de inte nya. Kanske har jag bara inte upptäckt dem förrän nu. I glödlampskenet.

R ringde. Då, när vi just stängt av filmen. Han lät trött. Kort. Sa att han var trött. Att han sett en dokumentär om världens värste seriemördare. En colombian som mördat etthundrafyrtio barn. Sedan sa han att vi får prata mer en annan gång.
Okej, sa jag. Sov gott.
Jag hoppas att han gör det.

F blev glad för sin ask! Fast jag tror nog att hon mest blev glad över att få en present. Men en fin ask, det var det.

Jag vill inte gå och lägga mig. Det känns obehagligt. Tomt.
Men jag måste, jag vet. Snart.
Inte ännu.
Inte riktigt, riktigt ännu.

Det var fint att träffa O. Han är fantastisk. Söt som smultron med världens finaste frisyr och seriefigursfyrkantig haka.
Det är så konstigt att vi inte setts på så länge. Eller, konstigt och konstigt. Det är ju jag som inte orkat.
Men vi brukade ju ses jämt. Ringa: middag? Ja. Ses om tio.
All den spontana närheten är borta nu. Den fastnade i 2008.
Jag vet vad som hände. Berlin. Livet. Kärleken. Som tar så mycket plats.

Jag berättade för honom om huset. Huset som liksom den här bloggen ska fungera som gömställe. Vårt skydd mot världen.
Han blev glad. Upprymd. Precis som jag hoppades.
Jag har varit noga med att inte säga något på nätet, ville se hans reaktion. När han hörde mina ord, de som egentligen sa: O, jag är vuxen nu. Ser du?

Han såg, tror jag.

Snart kommer F hit. Min allrakäraste F. Vi ska promenera, det var min idé, jag behöver röra på mig. Komma ut. I alla fall tjugotvå eller tjugotre av dygnets timmar spenderar jag i min lägenhet, släckta lampor, neddragna rullgardiner. Mörkt som i en grotta. Jag behöver ljus och luft. Sådant finns inte här inne.
Hon tar med sig en flaska rosé, sa hon.

Jag köpte en present till henne på Stadsmissionen på väg till min fika med O. (Vi åt bagels, förresten. På min var det Philadelfiaost, lax och avocado. På hans, kalkon.)
I alla fall. Jag hittade en rosa ask, formad som ett hjärta och med en ros målad på locket. Den var ljuvlig och kostade nästan ingenting. Men den passar bättre hos F än hos mig. Eller så ville jag bara väldigt gärna köpa en present till henne. Ett slags fåfängt försök att få henne att förstå hur viktig hon är.

Jag skymtade min spegelbild i ett skyltfönster på vägen hem och tänkte att mitt hår är vackert. Det var en skön tanke. Mild. Jag vill tänka fler milda tankar. Lugna konstateranden, sådana som inte är fulla av sorg.

Kanske borde jag plocka undan lite så länge. När han är borta låter jag genast allt förfalla. Som om bara jag, jag ensam, inte är värd någonting. Som om jag behöver andra för att kunna bry mig om mig själv.

Det finns en del att göra, jag vet.

Ännu har jag inte lämnat sängen. Inte ätit frukost. Inte gått på toaletten. Inte druckit ett glas vatten eller duschat.
Men jag borde.
Jag ska träffa O. Nämligen.
Vi ses så sällan numera. Och det är mitt fel, bara mitt; han försöker, han ringer, smsar, jag svarar inte. Inte för att jag inte vill.
Jag vågar inte, bara.
Minns inte hur man umgås med andra än de allra, allra närmaste. Rädd att jag inte ska veta vad jag ska säga. Rädd att inte orka lyssna, att tankarna ska flyta iväg, trassla in sig, bli tovor.

Men nu -
Denna helg är jag ensam. R är i en annan stad. Jag vet inte vad han gör.
Det är så konstigt när han är borta.
Jag blir en annan. Den jag var innan honom. På alla de sämsta sätten.
Om han bara hört av sig!
Men han ringer inte. Smsar inte. Jo, ibland. Inte ofta. Inte så ofta som jag smsat honom om jag vågat.
Snart två år sedan han blev min och jag är fortfarande rädd att tränga mig på.
Rädd, rädd, rädd.
Det återkommande ordet.
Jag vet vad jag är rädd för. Bara inte varför.
Förutom av den simplaste anledningen:
Allt är så jävla skrämmande. Så skört, på något vis.

Åh. Utanför fönstret är det ju dag. Den syns bara inte bakom mina svarta rullgardiner.
Här inne är det alltid natt. Om man inte anstränger sig.
"Ifall inte nån sätter fart."

Så: jag sätter fart.

Jag får inte blogga. Det är inte bra för mig, säger de. Värre än så: dåligt. Väldigt, väldigt dåligt. Min hjärna måste vila, min själ få ro; den är trasig, utmattad, nött, sliten. Som en hårsnodd som använts för flitigt, blivit alldeles tunn och svag, precis där vid metallspännet. Ni vet?
Som när som helst kan släppa taget, lossna, ingen chans att någonsin bli hel.
Den hårsnodden. Sådan är alltså min själ. Just nu. På gränsen till förintelse.

Nej, jag får inte blogga.
Men jag vet inte hur. Vet inte vad jag ska göra med orden som formas inuti. Vet inte vad de är värda om jag inte får dela med mig.
Jag är fast. Det är så enkelt. Och så svårt. 
Planen är denna: Jag ska lära mig hur man gör när man inte jobbar sig själv sönder och samman. När man sätter sig själv först. Ingen stress, ingen press, inga krav, ingenting.
Just det.
Ingenting.
Det är tänkt att jag ska hitta någonting i detta ingenting.
Men jag är rädd. Att misslyckas. Att inte vara mer än det jag presterar. Och, paradoxalt nog, har jag ingenstans att göra av denna rädsla.
Därför. Denna blogg.
Den är mitt gömställe. Kanske blir den min sista sil heroin, den som får allt att svämma över, no turning back.
Kanske blir den min räddning.

Jag vet inte om jag vill att någon ska läsa.
Jo, jo, jo, jag vill.
Samtidigt inte. Jag vet ju att det är fel. Jag måste lära mig att behålla mina hemligheter inuti. Försöka förstå att hjärtat slår, även när ingen lutar sitt huvud mot bröstkorgen och lyssnar.
Men jo. Jag vill. Jag saknar er. Mer än ni anar.

Så.
Om ni vill ha mig -