om du vill ha mig

Jag har kommit över den där gränsen nu.
Det gick fort. Mycket fortare än jag förväntat mig.
Kanske är det en gräns bara jag känner av, jag vet inte. Ensamhetsgränsen.
Först: olidligt, så vansinnigt jävla tomt, jag räknar timmar, minuter, sekunder.
Sedan: total ro, blandat med eufori.
När jag väl passerat gränsen känns det som om jag aldrig någonsin skulle behöva mänsklig kontakt igen. Hög på ensamheten.
Jag förstår så väl att det är just detta jag behöver. Att det är såhär jag hittar tillbaka till mig själv.

Gick ut på balkongen i min nya småblommiga klänning och försökte röka en cigarett. Tyckte att det passade in i bilden av den fullkomliga ensamheten. Men det smakade illa, så jag släckte den efter några bloss. Tänkte: det är helt okej, det också.

Men visst saknar jag honom. Så jag stänger av de tankarna. När han ändå dyker upp snyftar jag högt, tänker: okej. Det är okej.
Jag tänker så ofta dessa dagar.
En vecka sedan vi sågs nu. Sju dygn.
På söndag kväll kommer han hit. Två dagar och två nätter av ensamhet återstår.
Vi får vara nära varandra i elva hela dagar. Sedan, tillbaka till livet i en vecka, och så -

Ja, sedan försvinner jag iväg igen. I tre långa veckor, mer? Tre och en halv. Utan honom.
Det är för lång tid, olidligt - jo, jag känner så. Svårt att tänka mig att euforin kommer att träda in där.
Jag behöver den fullständiga isoleringen för att nå dit.

Tänker: Det kommer att bli okej.

Den förut så klarblå himlen har nu täckts av tunga, grå moln. Det gör mig ingenting. Jag kryper upp i sängen istället, ser senaste avsnittet av America's Next Top Model och äter flingor.

Just idag går det ingen nöd på mig. Nej.
Ingen alls.