om du vill ha mig

Halvligger i sängen efter långfika som blev middag. Jag och J, tillsammans igen. Vi åt pasta på halvdyr restaurang, jag bjöd, han hade sanslöst snygga glasögon och två tusen hysteriska anekdoter på lager. För sådan är han, min J. Snygg som en Hollywoodstjärna, klädd like he just don't care, med ett skratt så bullrigt att jag skäms lite och sedan skäms för att jag skäms. Han säger fitta och kuksugare alldeles för högt och jag älskar honom för det lika mycket som jag rodnar när jag ser hur människor sneglar ogillande.
Tanken slår mig ibland: Det är såhär R ser på mig. Han älskar när jag skrattar för högt men kan inte låta bli att önska att jag var lite mer som flickorna han växte upp med.
Tänk att man både kan vara för mycket och för lite för någon.
Kanske tar det ut varandra. Kanske gör det oss perfekta, R och mig.

Vid bordet bredvid vårt satt en ung kulturpersonlighet jag avskyr. Trots att jag inte tycker om att avsky folk och trots att jag egentligen inte har någon anledning. Men jag tycker ändå att jag har det. Jo, vi var på en klubb, jag och mina vänner. Jag tycker inte om att vara på klubb. Jag känner mig som en inkräktare och blir trött och får ont i huvudet. Men, så rusar en flicka med "crazy" hårfärg fram till mina vänner och kramar dem och vänder ryggen åt mig, jag finner mig stå ensam med denna menlösa kvinnas rygg i ansiktet och hennes ljusa skratt i öronen, och jag tänker: jag avskyr henne. Hennes fula utstuderade hårfärg och hennes bebisröst. Hennes sätt att få mig att bli osynlig och ingen alls.

(Utanför klubben åt jag en tunnbrödrulle med R och P och två flickor kom fram och frågade om jag varit med i Top Model. Nej, sa jag. Jag kunde svära på att du varit det, sa den ena. Nej, eh, tyvärr, sa jag. Det hade du lätt kunnat vara, sa den andra. Oj, tack. "Äh, ingen orsak!" Tack, tack. "Men varför känner vi då igen dig?" Som att det är mitt ansvar att ta reda på varför ni känner igen mig, tänkte jag, men jag bara log och åt mitt jävla mos med räksallad.)

I alla fall. Bebisrösten satt vid bordet bredvid mitt och Js tillsammans med ett äldre par som kändes som föräldrar och ett par i trettioårsåldern vars ryggar var allt jag såg. Bebisrösten jollrade om Andres Lokko och kulturdebatt och manifest och skandal och DNs kulturdel och jag önskade att jag och J suttit i en ljudisolerad bubbla där inga bebisröster var välkomna.

När vi skildes åt utanför restaurangen sa J: Det hade varit fint att träffas oftare. Det är så mycket jag hade velat säga till dig som jag inte hann nu. Helt oviktiga saker egentligen men som jag ändå vill att du ska veta om.
Sedan kramades vi och jag snyftade utan att det hördes.