Som så många nätter tidigare.
Så naiv jag var.
Jag trodde verkligen på det. Att det skulle bli annorlunda nu.
Det var regnet som gjorde det, det jävla regnet, de tunga vattendropparna som trängde in under regnjackan och blandades med endorfinerna, berusade mig, trängde bort allt det onda.
Men så kom natten och tankarna och sömnlösheten. Oron.
Jag har diskat. Betalat räkningar. Läst ut Kajsa Ingmarssons "Små citroner gula", som jag härmed utnämner till Den Sämsta Bok Jag Någonsin Läst.
Jag får förstås skylla mig själv. Jag visste innan jag öppnade den, jag var än mer övertygad efter att ha läst de första värdelösa sidorna.
Men jag ville nog ha just det. Det katastrofalt obegåvade.
Som ett löfte, en besvärjelse:
Du kan något inte alla kan. Du har något. Du är någon.
Som om.
Nej. R har inte hört av sig. Alls. Inte sedan klockan 12:15 då han skrev att han mailat mig en text, inte sedan 13:05 då jag undrat om det fortfarande fanns tid att komma med kommentarer och han svarade "jajamensan".
Jajamensan.
Det var vad jag fick idag.
Och det är därför jag inte sover. Jag ligger vaken och lyssnar till det öronbedövande ljudet av en telefon som inte ringer.
Upprepar tyst, "du är inte tragisk, du är självständig, egentligen, du är bara ovan att sova ensam, det kommer att ge sig, och förresten är det bara sju dygn kvar nu, det kommer att gå fort. Han har säkert jättemycket att göra, klart han tänker på dig, han saknar ju dig också fattar du väl, han har varit din i mer än sexhundratjugo dagar och inte en enda av de dagarna har han behandlar dig illa. Han behöver bara utrymme. Det finns ingenting att oroa sig för. Ingenting."
Hör ni, så falskt det klingar?
Jag trodde verkligen på det. Att det skulle bli annorlunda nu.
Det var regnet som gjorde det, det jävla regnet, de tunga vattendropparna som trängde in under regnjackan och blandades med endorfinerna, berusade mig, trängde bort allt det onda.
Men så kom natten och tankarna och sömnlösheten. Oron.
Jag har diskat. Betalat räkningar. Läst ut Kajsa Ingmarssons "Små citroner gula", som jag härmed utnämner till Den Sämsta Bok Jag Någonsin Läst.
Jag får förstås skylla mig själv. Jag visste innan jag öppnade den, jag var än mer övertygad efter att ha läst de första värdelösa sidorna.
Men jag ville nog ha just det. Det katastrofalt obegåvade.
Som ett löfte, en besvärjelse:
Du kan något inte alla kan. Du har något. Du är någon.
Som om.
Nej. R har inte hört av sig. Alls. Inte sedan klockan 12:15 då han skrev att han mailat mig en text, inte sedan 13:05 då jag undrat om det fortfarande fanns tid att komma med kommentarer och han svarade "jajamensan".
Jajamensan.
Det var vad jag fick idag.
Och det är därför jag inte sover. Jag ligger vaken och lyssnar till det öronbedövande ljudet av en telefon som inte ringer.
Upprepar tyst, "du är inte tragisk, du är självständig, egentligen, du är bara ovan att sova ensam, det kommer att ge sig, och förresten är det bara sju dygn kvar nu, det kommer att gå fort. Han har säkert jättemycket att göra, klart han tänker på dig, han saknar ju dig också fattar du väl, han har varit din i mer än sexhundratjugo dagar och inte en enda av de dagarna har han behandlar dig illa. Han behöver bara utrymme. Det finns ingenting att oroa sig för. Ingenting."
Hör ni, så falskt det klingar?
Kommentarer
Postat av: josefin
Du är inte patetisk
du är kär
fast det kanske är samma sak
han har varit din i över två år och har aldrig behandlat dig illa och det kommer fortsätta så och han saknar dig med.
jag lovar dig att det är så. jag lovar lovar lovar på det heligaste jag har att det är så.
Trackback
